För en tid sedan hölls Nordiska rådets session i Köpenhamn. Med regeringschefer, statsråd och parlamentariker på plats hyllades det nordiska samarbetet i alla tonarter. Och det finns mycket som förenar! På många sätt har näringslivet varit stigfinnare i och med bildandet av koncerner som täcker flera länder, exempelvis inom banksektorn eller livsmedelsindustrin. För Sverige, Danmark, Finland och Norge utgör Norden den viktigaste hemmamarknaden.
Politiskt sker i dag också en stor samverkan inom utrikes- och försvarsområdet. Nordiska rådet beslöt vid mötet i Köpenhamn att i än större utsträckning prioritera detta. Redan för någon månad sedan kunde utrikesministrarna underteckna en överenskommelse i Helsingfors som innebär fördjupat samarbete ifråga om diplomatisk närvaro utomlands. Därmed uppfylldes en tanke som enskilda riksdagsmän framfört. Ett viktigt steg togs, och en tydlig markering gjordes, i och med att även de tre baltiska republikerna inkluderades.
När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen.
Tuomioja lyfte fram den nordiska solidaritetsförklaringen ”som bekräftar den politiska solidaritet och samhörighet som råder i Norden och som utgår från ett brett säkerhetsbegrepp.” Bildt lyfte fram samverkan ifråga om militär utbildning, träning och materielinköp. Till det adderades den nordiska stridsgrupp under svensk ledning som bildats både 2008 och nu 2011 att ställas till EUs förfogande. Här har andra länder också deltagit och delar av den personal och de plan som tränats för uppgifterna användas framgångsrikt i Libyenuppdraget.
För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.
När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.
Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.
Ytterst handlar det både om hur Sverige ser på Östersjö- och Nordensamarbete som vår självbild. Är vår uppgift att ta ansvar eller undvika det?
Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ledamot av Nordiska rådet
Tweet
