Interpellation om sänkta ersättningar för ensamkommande unga

I juni presenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ett förslag om sänkta ersättningar till kommunerna för mottagandet av ensamkommande unga. Förslaget innebär att dagens ersättningsnivå om 1900 kronor per ungdom och dag sänks till 1350 kronor.

Syftet med förändringen sägs vara att effektivisera kommunernas kostnader för mottagandet. Det är i grunden lovvärt och det är nog uppenbart för alla som satt sig in i frågan att kostnaderna behöver minska. Kritiken mot förslaget har dock främst handlat om att sänkningen av ersättningarna forceras fram. Kommunerna kommer inte att hinna sänka sina kostnader i samma takt som statens bidrag minskar. Risken är därmed uppenbar att kommunerna kommer att få stå för mellanskillnaden.

Oavsett om regeringen genomför förändringen eller ej behöver Ängelholms kommun effektivisera mottagandet och helst göra det innan kommunen tvingas till det genom sänkta ersättningar. Ett sätt att minska kommunens kostnader för mottagandet av ensamkommande unga är att ställa om boendet från HVB-boende till s.k. stödboende. Tanken med stödboende är att ungdomarna ska klara sig mer själva och att behovet av personal minskar vilket leder till minskade kostnader.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till välfärdsnämndens ordförande BrittMarie Hansson (S):

1. Vad innebär det i kronor för Ängelholms kommun om regeringen sänker ersättningsnivåerna från 1900 kronor till 1350 kronor per ungdom och dag?

2. Hur arbetar Ängelholms kommun med att ställa om från HVB-boenden till mer kostnadseffektiva stödboenden?

Ängelholm 2016-08-22

Robin Holmberg (M)
oppositionsråd

Helt orealistiskt att hinna omställningen till årsskiftet

Vi minns nog alla sommaren och hösten för ett år sedan. Enorma mängder av människor vandrade genom Europa för att söka asyl, främsta länder för deras mål var Tyskland och Sverige. Enligt statsminister Stefan Löfven skulle Sverige ta sitt ansvar och tillsammans skulle Sverige klara detta.

Sammantaget sökte 35 369 ensamkommande barn och unga asyl i Sverige år 2015. Det kan jämföras med år 2014 då drygt 7 000 ensamkommande barn och unga sökte asyl, vilket också var en historiskt mycket hög siffra. Ser man tillbaka cirka ett decennium låg de årliga siffrorna kring 400-500 ensamkommande barn per år. Efter hand insåg även regeringen att volymerna blev hanterbara.

Kommuner pressades från olika håll och kanter och det nyanserade debattklimatet saknades. Ställde man inte upp så pekades kommunen, partiet eller den enskilda företrädaren ut av media eller av regeringsföreträdare. Flyktingkrisen jämfördes med löjliga argument som att konsumtionen till jul var större än kostnaderna för flyktingmottagandet och det handlade egentligen bara om två pizzor, ett Netflixabonnemang och en Fanta per person.

Otaliga gånger har företrädare för regeringen och statens verk stått vid journalisters mikrofoner och krävt att samtliga kommuner ska ta ”sitt ansvar” och att staten står för kostnaderna. Skepsisen har varit stor i många kommuner. En del kommuner har brottats med bostadsbrist, andra med brist på vettig sysselsättning och några kommuner har tagit emot så pass många flyktingar att det både saknats lärare och skolor. Gång på gång har staten garanterat kommunerna att så länge kommunerna bara ställer upp med det praktiska så står staten för kostnaderna.

För ganska precis ett år sedan utlovande migrationsminister Morgan Johansson (S) ett resurstillskott till de kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn. I en artikel i Aftonbladet den 20 augusti förra året citeras han: ”Vi viker mer pengar till de kommuner som tar emot många asylsökande och flyktingar. De får ett rejält resurstillskott 2016. Det är en del av budgetförhandlingen som jag är mycket nöjd med.”

En månad senare bjöd statsministern in olika samhällsaktörer till ”Sverige tillsammans”, Kommuner, företag, aktörer från civilsamhället, fackliga organisationer, forskare med flera, träffades den 12 oktober för att tillsammans diskutera hur ”vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans” som Stefan Löfven uttryckte det i inbjudan.

Signalerna kunde knappast misstolkas. Mer pengar till kommunerna, krafttag tillsammans och en beslutsam statsminister. Men signalerna visade sig vara röksignaler som snabbt kom att skingras med vinden.

Regeringen har nu lanserat ett förslag om ändrat ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga den 1 januari 2017. I förslaget sänks dygnsersättningen från 1 900 kr till 1 350 kr per barn och ung i åldern 8-17 år och från 1 900 kr till 750 kr per ung i åldern 18-20 år. Procentuellt handlar det om sänkningar på 29 procent respektive 61 procent. Det handlar alltså inte om mindre justeringar i ett system, utan om helt nya förutsättningar för kommunerna.

I promemorian (daterad 2016-06-21) med de nya förslagen står det skrivet i konsekvensanalysen (s. 48) att ”utgifterna för mottagandet av ensamkommande barn och unga kan inte tillåtas öka okontrollerat och måste också ställas i relation till andra prioriterade områden. Skattemedel ska användas på ett kostnadseffektivit sätt och omotiverat höga kostnadsökningar måste motverkas”. Det är lätt att instämma i det.

Moderaterna är givetvis för att ersättningar och kostnader för migration minskar, men det får inte ske på det sätt som nu föreslås av regeringen. Nu trampar staten på landets kommuner när man med närmast maffialiknande metoder föreslår förändringar i ersättning till kommunerna för ensamkommande barn. Med ena handen lagstiftar staten i form av riksdagen om att alla kommuner ska ta emot och att staten avgör hur många per kommun, med andra handen väljer regeringen sedan att sänka ersättningarna. I samma promemoria står det vidare att läsa att de gjorda bedömningarna ”innebär att kommunen får drivkrafter att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt” (s. 54). Det är ett cyniskt sätt att säga att staten anser att kommunerna använder för mycket pengar till att sköta det som i grunden är en statlig angelägenhet.

För att integration och mottagande ska fungera krävs det en tilltro och en ömsesidig respekt. Kommunerna måste veta att förutsättningarna inte ändras i avtal som ingåtts med staten. Denna tilltro är grundläggande och bör vara en naturlig utgångspunkt för vilken regering som helst. I alla fall för en regering som vill att landet ska vara funktionellt, för utan Sveriges 290 kommuner är det inte mycket i det vardagliga som fungerar.

Omställning tar tid och det måste regeringen förstå. Kommunernas avtal med familjehem och HVB-hem måste omförhandlas eller avslutas och nya platser måste skapas. De kommuner som själva byggt och driver egna HVB-hem måste anpassa dessa, det handlar såväl om anpassning av byggnaderna som anpassning av personaltätheten.

Det är helt orealistiskt att hinna genomföra dessa omställningar till årsskiftet. Vi menar att kommunerna behöver längre omställningstid och delar Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) bedömning att nytt ersättningssystem tidigast kan träda i kraft den 1 januari 2018.

Det är hisnande stora belopp för kommunerna att hantera. Som exempel kan nämnas att det för Staffanstorps kommun handlar om nästan 30 miljoner kronor för bara år 2017 och för Kävlinge kommun blir intäktsbortfallet 40 miljoner kronor. Vilket i båda kommunerna motsvarar en skattehöjning på över 50 öre per intjänad hundralapp, eller kraftfulla besparingar på annan typ av kommunal verksamhet.

För majoriteten av landets kommuner blir effekterna påtagliga, i absoluta tal kommer större kommuner att få intäktsbortfall som är betydligt större än i exempelkommunerna. Sammantaget handlar det om miljardbelopp.

Frågorna som infinner sig är om det går att lita på staten i framtiden och är det nu vi börjar skönja hur regeringen vältrar över statens kostnader på landets kommuner?

Anders Berngarn (M), Kommunstyrelsens ordf Lomma
Pia Almström (M), Kommunstyrelsens ordf Kävlinge
Kristina Bendz (M), Kommunstyr. 2:e vice ordf Ystad
Ulf Bingsgård (M), oppositionsråd Trelleborg
Johan Bolinder (M), kommunstyrelsens vice ordf Skurup
Kenneth Dådring (M), oppositionsråd Klippan
Peter Danielsson (M), kommunstyrels. ordf Helsingborg
Kerstin Gustafsson (M), ledamot kommunstyr. Båstad
Robin Holmberg (M), oppositionsråd Ängelholm
Peter Johansson (M), oppositionsråd Kristianstad
Lars Johnson (M), oppositionsråd Burlöv
Anders Johnsson (M), oppositionsråd Simrishamn
Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordf Höganäs
Ninnie Lindell (M), oppositionsråd Bjuv
Eva Lindholm (M), gruppledare Hörby
Stefan Lundgren (M), kommunstyrelsens ordf Sjöbo
Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare Osby
Patrik Ottosson (M), gruppledare Bromölla
Anna Palm (M), kommunalråd Höör
Pär Palmgren (M), oppositionsråd Hässleholm
Birgitta Persson (M), kommunalråd Landskrona
Pontus Pålsson (M), gruppledare Åstorp
Olof Röstin (M), kommunalråd Svalöv
Christian Sonesson (M), kommunstyr. ordf Staffanstorp
Patrik Ströbeck (M), kommunstyr. 1:e vice ordf Perstorp
Per-Martin Svensson (M), kommunstyrelsens 1:e vice ordf Tomelilla
Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsråd Malmö
Christer Wallin (M), oppositionsråd Lund
Linda Allansson Wester (M), kommunstyr. ordf Svedala
Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordf Vellinge
Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd Eslöv
Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordf Örkelljunga
Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordf Östra Göinge

Motion om minne över musikfesten Tullakrok

Tullakrok, ängen mellan Hembygdsparken och Rönne å har nog aldrig varit så fin som nu. Nya bänkar, trädplanteringar med fina skyltar, soptunnor och till och med färdighuggen ved till grillplatserna. Här har kommunen gjort en fin insats som glädjer många ängelholmare. Vackra sommarkvällar är platsen ofta mycket välbesökt.

Men något fattas. Tullakrok var platsen för en av landets mest långlivade musikfester. Tullkroksfestivalen startade 1975 med då ganska nybildade Engelholms Musikforum som arrangör. Festivalen var inte någon av de stora och ej heller bland de mest välorganiserade.

Ängen förvandlades ofta till gyttja och det kunde vara stora problem med tekniken. Ändå är Tullkroksfestivalen känd och bevarad som ett kärt minne bland många. Trots den ständiga bristen på pengar lyckades arrangörerna locka många av de svenska band som senare blev riktigt stora. Bland dem som spelat på den enkla scenen vid ån finns The Cardigans, The Hives, The Ark, Petter, the Sounds, Backayard Babies, Wilmer X, Torsson och många fler. Stående inslag var Little Stalin Bluesband med rötterna i Ängelholm.

2008 var året för den sista riktiga festivalen och trots försök att återuppliva 70- och 80-talens musikfester i Tullakrok har det inte gått. Istället finns många nostalgiska minnen. Några av de minnena återupplevdes på samma plats 2012 då det blev en picknick på platsen med flera av musikfestens veteraner.

Med anledning av ovanstående föreslår Nya Moderaterna i Ängelholm:

att Ängelholms kommun sätter upp en stor minnestavla med text och någon bild från en av de tidiga musikfesterna. Tavlan placeras där scenen brukade stå.

att Ängelholms kommun söker hjälp hos någon av de tidiga arrangörerna och försöker få med några av dem på en invigning av minnesplatsen då det självklart ska spelas 70-talsmusik.

Ängelholm 2016-08-16

Anders Davidsson
Tomas Fjellner
Ingela Sylwander