Svenskt NATO-medlemskap en solidaritetshandling (Ystads Allehanda 30/7)

Gudrun Schyman, Fi, tänker tillsammans med en del andra genomföra en manifestation på temat Nej till Nato den 9 augusti i Simrishamn.

Utvecklingen i vår omvärld är både allvarligare och mer svårförutsägbar än på länge. Fler människor är på flykt, vilket märks i Medelhavsregionen. I Syrien och Irak härjar jihadistkrigare utsända av IS. Och i norra Europa attackeras Ukraina samtidigt som läget inrikespolitiskt stadigt försämras i Ryssland.

Det säkerhetspolitiska läget har förändrats i grunden. Så även Sveriges försvarspolitiska förhållanden till andra. Från att ha varit ett land som dogmatiskt beskrev sig som neutralt har Sverige fördjupat sitt samarbete. Det finns en insikt om att säkerhet skapas tillsammans med andra.

Det handlar om ökat ansvarstagande inom FN, en tydlig solidaritetsförklaring, inte bara gentemot andra EU-länder utan särskilt gentemot våra grannar i Östersjöregionen. Även samarbetet med Nato har fördjupats och utvecklats med mer omfattande övningsverksamhet.

Det finns en bred politisk enighet från S till M att vi ska fortsätta sam­arbeta med Nato. Det är bra, men det finns goda skäl att se bortom detta. M är sedan länge för ett svenskt medlemskap. Det är därför glädjande att debatten nu är livligare än på många år. Detta märks också i den allmänna opinionen. Enligt nya siffror från SOM-institutet i Göteborg har stödet för svenskt Nato-medlemskap kraftigt ökat under de senaste åren, samtidigt som motståndet ligger kvar på ungefär oförändrad nivå. Det är endast Sverige och Finland i vårt när­område som valt allianslöshetens väg. Men det finns exempel på hur tiden kan stå still. Det finns vänsterkrafter som kritiserar samarbetet och glömmer bort att Nato i dag omfattar i praktiken alla tidigare Warszawapaktsstater, med undantag för Ryssland. När det var möjligt att fritt välja övergavs den tvångsmässiga gemenskapen till förmån för den frivilliga.

Bortom rysk propaganda finns det anledning att påminna om att Nato inte är en aggressiv allians riktad mot någon utan handlar om gemensamt försvar och delad säkerhet. Det är inte Nato som annekterar andra staters territorium eller som kommer med hot mot självständiga nationer i likhet med det som nu hänt Ukraina. De stater som gränsar mot Ryssland har sökt och beviljats Nato-medlemskap just för att värna sitt nationella oberoende. En svensk anslutning skulle också vara en solidaritetshandling med dessa länder som nu kunnat leva i mer än två år­tionden under frihet och självstyre.

Vid Natos högkvarter i Bryssel lyser den svenska flaggan med sin frånvaro.

Hans Wallmark (M)
Försvarspolitisk talesperson

Gustaf Göthberg
Internationell sekreterare, MUF

Även lögnen är ett vapen (SvD 24/7)

Även lögnen är ett vapen. Och den kan visa sig vara nog så effektiv.

Kampen om informationen har blivit en allt viktigare del av säkerhetspolitiken. Genom att sprida desinformation kan man skapa förvirring och försvaga motståndaren. Användandet av olika informationskanaler för att få ut den egna agendan och värva sympatisörer blir också allt viktigare. Det kan därför vara klokt att utreda möjligheten av att återupprätta det psykologiska försvaret som en egen myndighet. Sverige måste bättre klara av påverkanskampanjer, desinformation och propaganda.

Vi ser hur historieförfalskningen och verklighetsförvanskningen används i Östersjöområdet. Och hur IS i en helt annan del av världen pumpar ut ord och bild kring sitt blodiga jihadistkrigande.

Påverkan är inget nytt, men med utvecklingen av ny teknik, internet och sociala medier är spridningseffekten vidare, snabbare och det är svårare att identifiera vem som är avsändare. Den psykologiska krigföringen blir också allt viktigare. När Försvarsmakten bedömde de allvarligaste hoten mot Sverige i sitt underlag inför försvarsbeslutet 2015 pekade man just på betydelsen av påverkansoperationer som något som ökat i betydelse.

Exempel från aktuella konflikter visar tydligt hur den psykologiska krigföringen är ett viktigt instrument för att få ett övertag i en situation. I Mellanöstern arbetar IS medvetet i syfte att skapa förvirring, rädsla och för att värva sympatisörer. Utvecklingen i Ukraina visar också hur effektivt det kan vara att använda psykologisk krigföring tillsammans med andra militära och civila verktyg som till exempel specialförband, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar för att uppnå sitt mål.

Parallellt med att möjligheterna att sprida desinformation ökar som ett resultat av teknikutvecklingen, är den granskande journalistiken på tillbakagång. Sämre lönsamhet i mediebranschen leder till krympande redaktioner och mindre tid till viktig faktagranskning. Det gör det enklare att kunna få spridning för felaktig information. Att det sedan kan komma en dementi några dagar senare spelar mindre roll. Skadan är redan gjord.

Under det kalla kriget ingick den psykologiska krigföringen som ett viktigt inslag i konflikten mellan öst och väst. Sovjetunionen understödde partier och rörelser som verkade i västvärlden och som hade en agenda vilken gick Moskvas intressen till mötes. Det kunde gälla allt från stöd till kommunistiska partier och terrororganisationer som Röda Arméfraktionen. Väst å sin sida använde sig av radiosändningar för att sprida information till länderna bakom järnridån. I denna envig kom lögnen att stå mot sanningen.

Vi ser en återupprepning. Den brittiske journalisten och Rysslandskännaren Peter Pomerantsev har beskrivit hur Ryssland nu medvetet arbetar för att undergräva enigheten hos Nato och länderna i väst genom informationskampanjer. Den ryska taktiken tar sin utgångspunkt i just det faktum att länderna i väst inte är totalitära samhällen där det bara finns en sanning, utan just demokratiska där olika tolkningar står mot varandra på ett naturligt och självklart sätt. Det öppnar också för att möjligheten till att sprida desinformation är stor för den med onda uppsåt.

Den ryska tv-kanalen Russia Today som finns tillgänglig i hela västvärlden är ett exempel på hur man genom sändningar på bland annat engelska, tyska och arabiska arbetar med att ge den ryska synen på olika skeenden. Tv-kanalen lyfter även fram negativa nyheter om samhällsutvecklingen i de länder som Ryssland betraktar som fientligt inställda.

Uppenbarligen fungerar den ryska propagandan. I den svenska debatten kan man allt oftare se påståenden som går ut på att USA/Nato och Ryssland är lika goda kålsupare. Det kan handla om att man ifrågasätter länder som Ukraina och Georgiens rätt att närma sig Nato och EU, eller debattörer som menar att vi måste ta hänsyn till Rysslands önskemål när Sveriges försvars- och säkerhetspolitik utformas.

Sverige måste ta ett helhetsgrepp kring det psykologiska försvaret. Samordningsansvaret ligger i dag hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, men flera andra aktörer har det praktiska ansvaret. Den nya situationen kräver att vi tänker nytt och tänker i termer av defensiv och aktiv förmåga. Detta bör ske i dialog med befintlig expertis och kompetens i Sverige och internationellt. Mediernas och informationssamhällets framtida förutsättningar och utveckling bör finnas med analysen.

Den säkerhetspolitiska arbetsgruppen inom Moderaterna vill därför utreda möjligheten av att återupprätta det psykologiska försvaret som egen myndighet för att rusta vår förmåga att stå emot psykologisk krigföring. Det behövs en stark aktör där vital kompetens finns samlad och som kan överblicka informationsflödet, snabbt kan agera såväl för att bemöta desinformation, men som även kan garantera att samhällsviktig information från officiellt håll kommer ut.

Informationskriget finns redan här och nu och vi är alla en del av det på Facebook, Twitter och via andra interaktiva kanaler där vanliga medborgare är aktiva deltagare. Vi måste som individer bli mer kritiska och bättre på att bedöma den information vi delar. Men, vi behöver även en stark myndighet för psykologiskt försvar för att bemöta påverkansoperationer och stärka vår försvarsförmåga. Ytterst handlar det om att värna Sverige och vårt öppna samhälle.

Hans Wallmark (M)
Försvarspolitisk talesperson och Ordförande i Moderaternas arbetsgrupp ”Säkerhet i en orolig tid”