Wallmark i Dagens Industri (7 maj)

Osäkerheten i Sveriges närområde är större än på mycket länge. Den säkerhetspolitiska situationen är både mer svårbedömd och mer komplex än tidigare. Försvarsuppgörelsen, som nyligen presenterades, är i detta läge ett viktigt steg i rätt riktning. Försvaret får nu goda möjligheter att stärka verksamheterna med höjd operativ förmåga i krigsförbanden, en förstärkning av Gotland och åtgärder för att säkerställa ubåtsjaktsförmågan.

Det är glädjande att Socialdemokraterna till slut gick på Moderaternas linje om resursökningar som är närmare dubbelt så stora som regeringens inledande bud. Bredden i uppgörelsen säkerställer också god genomförbarhet under kommande år.

Men det räcker inte. När världen förändras kräver det analys och att säkerhetspolitiken utvecklas, även när det gäller vårt lands säkerhetspolitiska samarbeten. Samtidigt som Sverige stärker försvaret nationellt behöver vi öka säkerheten genom fördjupade försvarssamarbeten med andra.

Därför behövs den utredning som partierna har enats om i försvarsuppgörelsen. En utredning bidrar till att fördjupa kunskapen om Nato och konsekvenserna av ett medlemskap. Ytterst medverkar vi till en bredare, mer relevant, kunskapsbaserad och initierad debatt om Nato.

Därför är vi oroade över de argument om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten som Stefan Löfven nyligen har gett uttryck för.

I en intervju (Sydsvenskan 30/4) befäster Löfven bilden av Socialdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik som tillbakablickande och föråldrad, samtidigt som solidariteten med Sveriges baltiska grannländer helt lyser med sin frånvaro.

Men tiden står inte still. Och Sverige kan inte låsa sig i positioner och argumentation från förr. Lika lite på försvars- och säkerhetsområdet som i andra viktiga utmaningar som kräver nya svar.

Statsministern hävdar att ett svenskt Natomedlemskap inte skulle tillföra Sverige någon säkerhet och att Sverige och Finland ska förbli alliansfria för att ha fria geografiska ytor, eftersom det inte är bra om två militärallianser har direktkontakt. Ett oroväckande yttrande som väcker frågor om hur Stefan Löfven ser på dagens säkerhetspolitiska läge.

Under kalla kriget stod två ideologiskt tydligt definierade allianser mot varandra i form av Nato och Warszawapakten. I dag finns det bara en allians, Nato, som dessutom är ett mycket bredare samarbete än bara en militärallians. Ryssland har ett samarbete med Armenien, Vitryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan inom ramen för Collective Security Treaty Organization, CSTO.

Detta kan dock knappast jämföras med Warszawapakten. Därför är det direkt orimligt, att som Stefan Löfven, tala om att Sverige skulle stå mellan två militärallianser.

Att Sverige och Finland inte skulle kunna göra egna säkerhetspolitiska val, som kan innefatta Natomedlemskap, är inte godtagbart. Varför skulle ett annat land eller en militärallians ha överprövningsrätt över våra demokratiskt fattade beslut? Dessutom finns det redan direktkontakt mellan Nato och Ryssland. Såväl Polen och Norge som Estland, Lettland och Litauen, som alla är Natoländer, gränsar till Ryssland. Det handlar om våra grannländer där Sverige bör stå upp och visa solidaritet, inte likgiltighet.

Alla dessa länder har valt säkerheten i de kollektiva och gemensamma garantier som finns i Natomedlemskapet medan Sverige står allianslöst. Ska den säkerhetspolitiska doktrin som statsministern ger uttryck för tolkas som en indirekt kritik mot länder som har valt att inte stå geografiskt fria?

Eller är det så att några av Rysslands grannländer kan vara allianslösa och därmed geografiskt fria medan andra genom sitt Natomedlemskap kan bidra till Europas skydd och säkerhet?
Redan nu fördjupar Sverige och Finland sitt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete till att inkludera mer än rent fredstida scenarion. Det utökade samarbetet påverkar rimligtvis den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde. Dock har den fördjupningen skett utan att ha föregåtts av någon fördjupad säkerhetspolitisk analys.

Konflikten i Ukraina visar att den ryska tröskeln för att använda militärt våld har sänkts och att Ryssland inte respekterar andra självständiga staters gränser. Det ryska övningsmönstret i Östersjön är mer offensivt än tidigare och den inrikespolitiska situationen i Ryssland är alltmer auktoritär och antivästlig. Det här måste även Stefan Löfven och regeringen dra relevanta slutsatser av.

Vägen framåt kräver såväl förstärkningar av den svenska försvarsförmågan som en saklig analys av hur vi bättre bygger säkerhet tillsammans med andra, där utredningen av vad ett svensk Natomedlemskap skulle innebära är en viktig del. Sverige behöver en säkerhets- och försvarspolitik som möter dagens och morgondagens utmaningar och som inte är låst av gårdagens föreställningar.

Anna Kinberg Batra, partiledare (M)
Hans Wallmark, försvarspolitisk talesperson (M)