Om Libyen

På riksdagens bord finns nu en proposition lagd av regeringen om fortsatta svenska militära insatser i Libyen. Förslaget bygger på en principöverenskommelse som vilar på den breda parlamentariska bas som de fyra Allianspartierna plus S och MP utgör. Det är bra med god uppslutning då trupp sänds iväg på internationella och svåra uppdrag. Riksdagen har anledning att visa dem stor respekt som axlar ett tungt ansvar. Det är SD och V som väljer att stå vid sidan av.

Motionstiden har förkortats till endast fyra dagar och ärendet ska behandlas av ett sammansatt utrikes- och försvarsutskott. Tanken är att beslut ska fattas redan fredag 17 juni för att på så sätt möjliggöra en smidig övergång för de plan och personer som redan är baserade på Sicilien och i Italien för att fullgöra nuvarande övervakningsuppgifter. Dessutom är Sverige snabb på att hörsamma de önskemål som uttryckts för några dagar sedan i brev från Natos generalsekreterare vilka förnyades i samband med ett försvarsministermöte 8 juni.

Sverige har fått mycket beröm för sitt bidrag till den gemensamma insatsen. Hittills har plan, piloter och annan personal möjliggjort spaning för att upprätthålla flygförbudszonen. Det har handlat om att hålla koll på de helikoptrar som fortfarande finns kvar men också att lokalisera radarcentraler samt det luftförsvar Khadaffis styrkor försöker använda. Den svenska spaningskapsel som Jas 39 Gripen utrustats med i kombination med dem som tolkar informationen har visat sig vara en oslagbar kombination. Med den proposition som riksdagen nu ska anta breddas uppgiften till att gälla all form av spaning, inte minst att förse resten av styrkorna med kunskaper om hur och var en utsatt civilbefolkning attackeras.

Det nya mandatet är helt i linje med de önskemål som internationellt framförts. Även om det är något färre plan som nu genom en bred politisk kompromiss ska agera utifrån basen på Sicilien kommer Sverige att göra mer, inte mindre. Till det kommer löften om andra stödåtgärder samt fortsatt starkt fokus på humanitära insatser och vad som ska ske i samband med kommande samhällsuppbyggande i Libyen. I dag tjänstgör cirka 130 personer där nere, tanken är att de under kommande 90 dagar ska kunna uppgå till 180.

Åtgärderna baseras på två resolutioner i FNs säkerhetsråd, 1970 fastslår att angreppen på civila är brott mot mänskligheten medan 1973 pekar på att situationen är ett hot mot internationell fred och säkerhet. Civila ska därför skyddas, en flygförbudszon upprätthållas och vapen förhindras komma in i Libyen. Khaddafi har dock redan sedan tidigare fyllt sina förråd med både utrustning av hög klass och ammunition. Via gränsen i söder antas också legosoldater tas in. I takt med att områden befriats har hemska berättelser om tortyr och förtryck avslöjats samtidigt som det nu finns stor oro för att massvåldtäkter uppmuntras. Oppositionen har tidigare hotats med att förgöras. FN uppger att runt 640~000 personer är på flykt ur ur Libyen och cirka 250~000 inom landet. Ingen kan på fullt allvar tro att fred och försoning samt skydd av civila är möjlig med Khaddafi kvar vid makten!

Därför behövs plan och svenskar på plats med ett breddat mandat. Det ska sedan självfallet följs av fler åtgärder för uppbyggnad än de nästan 140 miljoner kronor Sverige redan bidragit med i humanitärt stöd.

Det finns en mening i regerings proposition som väl sammanfattar den hållning som Sverige nu ger uttryck för i en bred uppgörelse som bara saknar stöd från SD och V: ”Sveriges samlade insatser ska syfta till att stärka de krafter som verkar för demokrati, utveckling och ger hopp om en ny framtid i Libyen.”

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet, Ängelholm
Anders Hansson
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet, Vellinge