Om Nordisk stridsgrupp 2011

I skuggan av debatten om fortsatt svensk närvaro tillsammans med 46 andra länder på FN-uppdrag i Afghanistan har det skett en politisk behandling av deltagande i en Nordisk stridsgrupp under 2011. Även om det inte har funnits samma mediala fokus kring detta uppdrag har också här de fyra Allianspartierna kunnat samla sig bakom gemensamma skrivningar tillsammans med S och MP. Det är vänsterpartiet och sverigedemokraterna som av olika skäl står vid sidan om och reserverar sig.

Nordiska stridsgruppen 2011 kommer att ledas av Sverige under sex månader med från vår sida 1600 kvinnor och män. Det innebär att vältränad trupp kan sättas in på EU-uppdrag för att i närområdet bidra till säkerhet. Det kan exempelvis handla om att förhindra humanitära katastrofer till följd av krig, uppror eller annan form av samhällskollaps. Då gäller det att snabbt säkra hamnar eller flygplatser för att på så sätt kunna få in mat och andra förnödenheter. En olycka kommer sällan ensam och vid stora påfrestningar är det många strukturer som kan falla samman samtidigt. Det är här soldaterna kommer in. Hela idén är att det skall gå väldigt fort – endast några dagar – från att behov uppstått till att beslut fattats och stridsgruppen är på väg.

I grunden är det också bra med samverkan tillsammans med våra närmaste länder. Sedan ett par år finns en solidaritetsförklaring där Sverige förklarar att svåra påfrestningar i vårt närområde inte kommer att mötas med armarna i kors. Även om vi är alliansfria är vi inte blinda och döva. Och vi hoppas naturligtvis att andra bistår oss vid stora problem och utmaningar. Den bärande insikten är att konflikter och katastrofer enkelt fortplantar sig. Flyktingströmmar, giftutsläpp och terrorgrupper känner inga gränser. Vår säkerhet bygger också på att andra känner sig säkra och trygga.

Utöver Sverige ingår i den Nordiska stridsgruppen soldater från Estland och Norge samt de två icke Nato-anslutna staterna Finland och Irland. Insats bygger på EU-beslut och skall ske i enlighet med FN-stadgans ändamål och principer. Ifall en begäran inkommer under 2011 om att använda truppen krävs också ett riksdagsbeslut för att sända iväg soldaterna ifall dessa riskerar att hamna i en väpnad konflikt. Något så allvarligt som aktivt deltagande utomlands måste alltid bygga på beslut av de folkvalda och får inte bli en indirekt konsekvens av olika internationella avtal eller ses som en administrativ konsekvens av tidigare fattade beslut. Tjänstgöring vid konflikter skall alltid bemötas den stora respekt som insatsen är värd!

Det är inte första gången Sverige axlar huvudansvar för en Nordisk stridsgrupp. Så skedde också genom beslut 2004/05. Då bildades ett förband som var stridsklart 2008. Den gången skenade dock alla kostnader. Den miljard som det hela beräknades kosta visade sig i efterhand bli fyra! Riksrevisionen har i en granskning riktat skarp och berättigad kritik. Efter regeringsskiftet och med Sten Tolgfors som ny försvarsminister har förbättrade ekonomiska rutiner skapats inom försvarsmakten. Det tillsammans med andra nya inriktningsbeslut som att det gamla värnpliktssystemet övergetts kommer förhoppningsvis att leda till bättre kontroll och uppföljning. Som skattebetalare är det lika rimligt att ställa höga krav på försvarsmakten liksom all annan offentligt finansierad verksamhet.

Även om motståndare till en Nordisk stridsgrupp 2011 anför ekonomiska skäl för sina invändningar så har ifrågasättandet sin grund i ovilja både mot EU som bristande insikt i att morgondagens säkerhet byggs tillsammans. Särskilt viktigt för stridsgruppen blir att backa upp FN-resolutioner 1325 från år 2000 och 1889 från 2009 som handlar om kvinnor, fred och säkerhet samt 1612 från 2005 och 1882 från 2009 som berör barn i väpnade konflikter. Vi gör det tillsammans för fred och säkerhet och är beredda att hörsamma rop på hjälp. Och vi gör det tillsammans med nära vänner i vårt närområde!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ängelholm